lördag 25 februari 2012

Städdag

Idag var det tydligen dax att mata snabeldraken igen. Både Morris och jag höll oss undan då utifall att han får för sig att äta upp oss. Man vet aldrig med sånna där snabeldrakar inte.....
Nåjam. När matte hade matat klart honom vågade vi oss fram igen och då moppade hon golvet.
Då brukar faran vara över. Men den där moppen känns också lite opålitlig men den är inte lika farlig och äter inte upp oss iallafall.
Sen vet jag inte om matte blev smittad av den där bacillen "städ-mani" eller nåt sånt för hon bara fortsatte och fortsatte att städa. Det var riktigt pälsresande att se henne så där! Hon dammade lite här och där och så låg hon på golvet i badrummet och torkade i alla hörn och skrymslen hon kom åt. Morrhårsdarr!
Sen fortsatte hon och städade i badkaret, handfatet och toaletten också. I två timmar hade den där "städ-mani" bacillen ett fast grepp om matte. Men sen blev hon nog frisk för hon slutade att städa.

Morris och jag gick en liten inspektionsrunda för att se att hon städat badkaret grundligt och sen var jag tvungen att provligga i handfatet också. Och Morris gick och la sig i mattes säng för det var svalt och skönt inne i sovrummet. Balkongdörren står öppen dygnet runt nu.

Inspektionsrunda pågå
Provliggning

Morris är trött i mössan
Och det var nog tur att vi tog en liten tupplur så där på kvällskvisten för sen blev det full rulle här hemma.
Det kom några tvåbeningar hit och dom hade sånna där små, hemska tvåbeningar med sig.
En lite större och en lite mindre... och så David. Det blev lite för mycket så jag och Morris bosatte oss under soffan för säkerhetsskull. Ja, vi kom väl fram och visade oss lite medan dom där små tvåbeningarna var instängd i Davids rum och möblerade om och dansade träskodans.
Efter många timmar åkte tvåbeningsfamiljen hem och matte och husse fick städa i Davdis rum och sen skulle dom stoppa honom i säng. Och det var inte en minut försent tyckte jag.
Han klev upp klockan 03.00 imorse berättade matte och nu hade han alltså varit vaken i 19 timmar i sträck.
Det var visst väldigt många timmar fick jag förklarat för mig. 

Nu är både matte, husse och vi trötta efter den här dagen så nu ska vi nog..... Zzzzzzzzzzzzzzzz........
- Maja

onsdag 22 februari 2012

Lite skillnad

Matte har sagt att det redan märks en väldig skillnad på mig sedan jag började äta min speciella diet.
Förut var jag alltid geggig i ögonen och nu är jag så fin så.  Tänk vad lite ny mat kan göra för hälsan!


2011-11-18
2012-02-22


- Morris

fredag 17 februari 2012

Stickisarna igen

Idag kom husse och gav mig lite mat och sen hämtade matte den där buren igen och stoppade in mig i den. Maja blev riktigt orolig och jag med för den delen.
Sen fick jag följa med ut och åka brummis en lååååååång stund. Och hela tiden låg jag stilla och snällt i buren och sa inte ett jam. När vi äntligen kom fram så fick jag sitta och vänta en stund innan jag fick komma in i ett rum och när jag blev utsläppt ur buren förstog jag att jag var hos stickisarna igen.
Sen kom två snälla tanter in och pratade och tittade lite på mig och så knappade en av dom på en stor manick som såg lite mystisk ut.
Sen gick hon och hämtade något mjukt att ligga på åt mig och så fick jag ligga på rygg medan matte höll i mig på överkroppen och gosade med mig. En av stickisarna höll i mina bakben och den andra stickisen kom med nån manick som burrade mig på magen... sen blev det väldigt kallt. När jag tittade såg jag att en massa päls på min mage var borta!!!

Men jag låg stilla och snällt iallafall. Till och med när dom hällde något kallt på min mage och kom med en annan liten manick och drog över magen. Och så fick jag se min mage hur den såg ut inuti på en stor tv.
Det var riktigt spännande. Men stickisen såg att min vänstra njure inte såg så pigg och frisk ut. Den var full med ärrvävnad sa hon och kallade det för skrumpnjure. Jag vet inte vad det är men det låter inte som något bra iallafall. Och det var det inte heller sa stickisen. Men min andra njure såg finare ut. Vilken tur att jag hade två iallafall då tänkte jag. 
Sen stack dom mig i magen med nånting och tog ut mitt kiss så jag inte behövde gå på lådan heller.
Kisset såg utspätt ut sa hon och så skulle dom kolla kisset. Märkliga dom här tvåbeningarna tycker jag.... dom är som besatt av allt sånt som ska vara i lådan tycker jag.

Hursomjam så fanns det inga baciller och sånt där i mitt kiss men dom skulle kolla något som hette proteiner också. Det hade något med min sjuka njure att göra. Om jag läckte ut sånt eller inte.
Sen kom den andra stickisen in igen och skulle ta ett blodtryck på mig också. Och det såg bra ut så jag behövde ingen medicin mot det. Men jag skulle få en speciell mat och så något pulver att blanda med maten. Undrar om det är någe gott..... Sen får jag vänta på det där proteinjoxet och se vad det visar.
Innan vi skulle åka hem kom en stickis in igen och skulle ge mig dropp ifall jag var uttorkad.
Det var lite obehagligt när hon stack mig i nacken för jag fick en bula i nacken.
Stickisarna var så imponerade av mig för att jag var så lugn och snäll och inte sa ett jam under hela tiden dom stack mig och joxade med mig. Mycket beröm fick jag minsann. :)
Sen fick vi se vilken mat jag ska äta och sen fick vi åka hem. 

Väl hemma möttes jag av Maja som kom springandes emot mig och gjorde en nosologisk undersökning av mig innan buren ens hade öppnats. Och hon ville minsann veta ALLTING som hade hänt.
Hon blev så glad att jag äntligen fick komma hem igen. Och det är skönt att vara hemma igen också.
Jag är lite trött efter resan men jag har orkat vara uppe och tassa lite iallafall. Fast jag vill gärna ha lite lugn och ro.

Rättar till pälsen


- Morris

torsdag 16 februari 2012

Zzzzzzz

Ha en jamarns bra dag!  Zzzzzzzzzzzzzzzz............




- Maja & Morris

onsdag 15 februari 2012

Äter

Igår blev matte glad. Jag åt nämligen en halv burk av mitt specialfoder och Maja fick inte smaka alls. Hon satt och såg sur och avundsjuk ut hela tiden. *haha*
Hon fick bara äta sista slicken så hon var väl kanske lite nöjd iallafall.
Men jag tycker att matte har betett sig lite konstigt nu på sista tiden. Så fort att jag går till lådan och ska ha min lilla privata stund för mig, så kommer hon och springer efter mig och står och tittar på mig. Och så har hon med sig nånting som prasslar och är genomskinligt som hon sätter på ena tassen. Men hon går därifårn igen och ser så besviken ut när jag bara gör nummer 1. Det är lite mystiskt det där tycker jag.....

Nåjam... idag har Maja och jag inte gjort så mycket faktiskt. Vi har mest legat i soffan och vilat lite.
Vi tog den stora soffan och matte fick ta den lilla. (Vi är ju faktiskt två och tar större plats än henne.)

 






- Morris

tisdag 14 februari 2012

Alla hjärtans dag

(¯`♥´¯) .♥.•*¨`*♫.•
´*.¸.•´♥ Ha en bra alla hjärtans dag. Nosgos på alla!!!!!





- Maja & Morris

söndag 12 februari 2012

Det var en gång....

Historien om oss börjar egentligen den 19 November 2005.
Jag (Maja) bodde då hos några andra tvåbeningar och jag minns att dom hade en hemsk liten tvåbening som var så stygg på mig. Men sen fick visst inte dom här tvåbeningarna bo kvar och jag kunde inte följa med dom heller, så dom gick till sina grannar och frågade om dom kunde förbarma sig över mig. Matten i huset var det inga bekymmer med, hon var så glad så. Annat var det med hussen... han såg allt annat än glad ut.
Till råga på allt så fanns det redan två andra kissemissar i huset också.
En jättestor och läskig farbror som kom fram och röt åt mig det första han gjorde: "Det är jag som är basen!"
Efter en liten stund kom en annan, lite mindre farbror fram. Han smög sakta, sakta fram mot mig så att surgubben inte skulle se och sträckte fram nosen mot min och viskade "hej?".
Efter ett tag fick jag veta att den jätteläskiga farbrorn hette Findus och den lilla, snälla farbrorn hette Felix.
Och det blev Felix som fick uppfostra mig. Findus ansåg nämligen att han hade lärt Felix allt han kunde och därför var det bara naturligt att Felix fick uppfostra mig.

Jag trodde att Findus var en riktigt surgubbe som inte tyckte om mig, men jag lärde mig ganska fort att han faktiskt var en väldigt snäll farbror. Ibland kunde han till och med tvätta mig och leka lite med mig.

Findus tvättar mig


Findus och jag myser lite
Två år gick och min matte började bli lite tjock om magen tyckte jag. Och en dag kom hon hem och hade en sån där hemsk, liten och stygg tvåbening med sig hem. Men Findus sa till mig att så länge den där lilla tvåbeningen var så där pytteliten var han inge farlig för mig. Det blev värre när tvåbeningen blev lite större. Jag blev lite lugnare iallafall för Findus verkade veta vad han pratade om. Han hade visst haft bättre erfarenheter av dom där små. När tvåbeningen växte upp blev det Findus som fick ta sig an honom. Felix och jag bosatte oss helst under soffan när den där orkanen David dök upp och härjade. 

David och Findus

Åren gick och sen hände det som matte alltid hade fasat för. Findus fick en stroke eller hjärtattack och dog helt plötsligt i Mars 2009. Matte blev helt förstörd. Felix och jag blev också ledsna och sörjde honom i en månad. Det blev så tomt utan honom, det märktes inte att det bodde två katter till här. Findus var mycket stor och tog stooor plats, inte bara kroppsligt utan även som person. Ingen av oss rörde hans matskål fast matte lät den stå kvar framme, inte ens om våra egna skålar var tomma gick vi och åt ur hans skål. Och hans sovplats uppe vid mattes huvudkudde var det ingen som gjorde anspråk på. Inte ens i dag i tassandets stund har någon övertagit den platsen. Så stor var Findus.

Ett år senare, i Oktober, blev Felix sjuk och matte hämtade en bur och stoppade in honom i och åkte till stickisarna med honom. Men Felix kom aldrig hem igen. Stickisarna talade om för matte att han hade njursvikt, var uttorkad och han hade troligen cancer. Så jag blev själv. 

Findus och Felix














Och jag grät, jamade och tjatade på matte att jag ville ha en kompis för jag blev så ensam! Matte sa flera gånger att hon blev något som hette nervklen på mitt jamande och tjataden. Tillslut tröttnade hon och den 13 April hämtade hon den där buren igen. Jag blev orolig och funderade om hon skulle åka iväg med mig och jag aldrig skulle få komma hem mer. Men hon åkte iväg med den där buren helt tom. Och sen kom hon hem med en annan katt där i. Det var en 3 år yngre kille med vit och lång päls.

Jag gjorde som Findus gjorde när jag flyttade in här. Jag stegade morskt fram till nykomlingen och fräste: "Det är jag som är basen!" Men han bara stog och glodde fånigt på mig. Jag blev lite osäker och försökte med samma sak igen, fast jag tog i lite mer. "Det är jag som är basen!" Men han stog fortfarande bara och tittade dumt på mig. Då tog jag i ända från tårna och röt i: "DET ÄR JAG SOM ÄR BASEN!" Då vände han rumpan åt mig och gick därifrån!? Hrmpf... en sån fräckhet!
I tre dagar gick jag och fräste och morrade mig hes i mina försök att tala om för honom att det var jag som var basen, men han brydde sig inte alls! När jag gav upp kom han fram och talade om att han var döv.....
Nu har Morris bott här i 10 månader och vi kommer väldigt bra överens. Och som den snälla dam jag faktistk är så har jag tagit mig an och lekt med honom också.
Eftersom att han var döv så antog jag att han inte visste hur man lekte heller så jag började från början och introducerade ett snöre för honom. Och förklarade grundligt hur man gör när man leker med dom.

Det här är ett snöre....

Men det är absolut roligast att leka kurragömma med honom. Då gömmer jag mig bakom en dörr, runt ett hörn eller nåt sånt och när han kommer och jamar och letar mig hoppar jag på honom bakifrån och skrämmer honom. *hihihi* Det är lika kul varje gång! Han hör ju inte mig. Jaa, jag vet... jag är stygg. >:]
Hur som jam, nu är det faktiskt lite synd om Morris. Han är inte så pigg just nu.
När han flyttade in hos oss var han väldigt mager och lossade mycket päls så matte köpte foder som var bra mot sånt. Och han blev mycket bättre. Sen märkte matte att han började bli väldigt geggig i ögonen och funderade på om han kanske hade någon ögoninfektion. Kort därefter slutade han äta mat också och satt bara och tittade på maten. Matte blev lite orolig och ringde stickisarna och sen hämtade hon den där buren igen. Och nu blev jag riktigt orolig att jag skulle bli ensam igen faktiskt. Men Morris kom hem igen och jag blev så glad att jag sprang fram till honom och tvättade honom lite och gjorde en nosologisk undersökning på honom så att jag visste att alla delar av Morris följde med hem.

Morris berättade om sitt besök hos stickisarna. Dom hade tagit på honom en svart huva och gjort honom både blind och döv och han blev jätterädd. Så huvan fick dom ta av honom innan dom stack honom i vänster ben och tog en massa blod från honom. Men några dagar senare ringde stickisarna och ville att han skulle komma tillbaks nästa vecka och göra något som hette ultraljud på njurarna. Undrar just vad det kan vara ja..... Tills dess får han äta speciell mat som ska vara bra för honom. Jag har tjyvsmakat lite och den var god. Ja och det är väl ungefär där vi är just nu. Jag är ju lite orolig för honom.. tänk om jag blir själv igen?
Det vill jag inte! Jag är så nöjd med Morris som sällskap och hoppas att han blir frisk snart.
Eller tänk om husse kommer hem med en sån där stor och skällande fyrbening!? Hemska tanke!


- Maja








lördag 11 februari 2012

Nu...

Äntligen har matte fått igång våran blogg! Det tog bara sisådär 10 månader.....
Nåjam. Vi heter iallfall Maja och Morris och i den här bloggen hoppas vi att matte ska tassa ner våra hyss i.

Morris
Maja