söndag 12 februari 2012

Det var en gång....

Historien om oss börjar egentligen den 19 November 2005.
Jag (Maja) bodde då hos några andra tvåbeningar och jag minns att dom hade en hemsk liten tvåbening som var så stygg på mig. Men sen fick visst inte dom här tvåbeningarna bo kvar och jag kunde inte följa med dom heller, så dom gick till sina grannar och frågade om dom kunde förbarma sig över mig. Matten i huset var det inga bekymmer med, hon var så glad så. Annat var det med hussen... han såg allt annat än glad ut.
Till råga på allt så fanns det redan två andra kissemissar i huset också.
En jättestor och läskig farbror som kom fram och röt åt mig det första han gjorde: "Det är jag som är basen!"
Efter en liten stund kom en annan, lite mindre farbror fram. Han smög sakta, sakta fram mot mig så att surgubben inte skulle se och sträckte fram nosen mot min och viskade "hej?".
Efter ett tag fick jag veta att den jätteläskiga farbrorn hette Findus och den lilla, snälla farbrorn hette Felix.
Och det blev Felix som fick uppfostra mig. Findus ansåg nämligen att han hade lärt Felix allt han kunde och därför var det bara naturligt att Felix fick uppfostra mig.

Jag trodde att Findus var en riktigt surgubbe som inte tyckte om mig, men jag lärde mig ganska fort att han faktiskt var en väldigt snäll farbror. Ibland kunde han till och med tvätta mig och leka lite med mig.

Findus tvättar mig


Findus och jag myser lite
Två år gick och min matte började bli lite tjock om magen tyckte jag. Och en dag kom hon hem och hade en sån där hemsk, liten och stygg tvåbening med sig hem. Men Findus sa till mig att så länge den där lilla tvåbeningen var så där pytteliten var han inge farlig för mig. Det blev värre när tvåbeningen blev lite större. Jag blev lite lugnare iallafall för Findus verkade veta vad han pratade om. Han hade visst haft bättre erfarenheter av dom där små. När tvåbeningen växte upp blev det Findus som fick ta sig an honom. Felix och jag bosatte oss helst under soffan när den där orkanen David dök upp och härjade. 

David och Findus

Åren gick och sen hände det som matte alltid hade fasat för. Findus fick en stroke eller hjärtattack och dog helt plötsligt i Mars 2009. Matte blev helt förstörd. Felix och jag blev också ledsna och sörjde honom i en månad. Det blev så tomt utan honom, det märktes inte att det bodde två katter till här. Findus var mycket stor och tog stooor plats, inte bara kroppsligt utan även som person. Ingen av oss rörde hans matskål fast matte lät den stå kvar framme, inte ens om våra egna skålar var tomma gick vi och åt ur hans skål. Och hans sovplats uppe vid mattes huvudkudde var det ingen som gjorde anspråk på. Inte ens i dag i tassandets stund har någon övertagit den platsen. Så stor var Findus.

Ett år senare, i Oktober, blev Felix sjuk och matte hämtade en bur och stoppade in honom i och åkte till stickisarna med honom. Men Felix kom aldrig hem igen. Stickisarna talade om för matte att han hade njursvikt, var uttorkad och han hade troligen cancer. Så jag blev själv. 

Findus och Felix














Och jag grät, jamade och tjatade på matte att jag ville ha en kompis för jag blev så ensam! Matte sa flera gånger att hon blev något som hette nervklen på mitt jamande och tjataden. Tillslut tröttnade hon och den 13 April hämtade hon den där buren igen. Jag blev orolig och funderade om hon skulle åka iväg med mig och jag aldrig skulle få komma hem mer. Men hon åkte iväg med den där buren helt tom. Och sen kom hon hem med en annan katt där i. Det var en 3 år yngre kille med vit och lång päls.

Jag gjorde som Findus gjorde när jag flyttade in här. Jag stegade morskt fram till nykomlingen och fräste: "Det är jag som är basen!" Men han bara stog och glodde fånigt på mig. Jag blev lite osäker och försökte med samma sak igen, fast jag tog i lite mer. "Det är jag som är basen!" Men han stog fortfarande bara och tittade dumt på mig. Då tog jag i ända från tårna och röt i: "DET ÄR JAG SOM ÄR BASEN!" Då vände han rumpan åt mig och gick därifrån!? Hrmpf... en sån fräckhet!
I tre dagar gick jag och fräste och morrade mig hes i mina försök att tala om för honom att det var jag som var basen, men han brydde sig inte alls! När jag gav upp kom han fram och talade om att han var döv.....
Nu har Morris bott här i 10 månader och vi kommer väldigt bra överens. Och som den snälla dam jag faktistk är så har jag tagit mig an och lekt med honom också.
Eftersom att han var döv så antog jag att han inte visste hur man lekte heller så jag började från början och introducerade ett snöre för honom. Och förklarade grundligt hur man gör när man leker med dom.

Det här är ett snöre....

Men det är absolut roligast att leka kurragömma med honom. Då gömmer jag mig bakom en dörr, runt ett hörn eller nåt sånt och när han kommer och jamar och letar mig hoppar jag på honom bakifrån och skrämmer honom. *hihihi* Det är lika kul varje gång! Han hör ju inte mig. Jaa, jag vet... jag är stygg. >:]
Hur som jam, nu är det faktiskt lite synd om Morris. Han är inte så pigg just nu.
När han flyttade in hos oss var han väldigt mager och lossade mycket päls så matte köpte foder som var bra mot sånt. Och han blev mycket bättre. Sen märkte matte att han började bli väldigt geggig i ögonen och funderade på om han kanske hade någon ögoninfektion. Kort därefter slutade han äta mat också och satt bara och tittade på maten. Matte blev lite orolig och ringde stickisarna och sen hämtade hon den där buren igen. Och nu blev jag riktigt orolig att jag skulle bli ensam igen faktiskt. Men Morris kom hem igen och jag blev så glad att jag sprang fram till honom och tvättade honom lite och gjorde en nosologisk undersökning på honom så att jag visste att alla delar av Morris följde med hem.

Morris berättade om sitt besök hos stickisarna. Dom hade tagit på honom en svart huva och gjort honom både blind och döv och han blev jätterädd. Så huvan fick dom ta av honom innan dom stack honom i vänster ben och tog en massa blod från honom. Men några dagar senare ringde stickisarna och ville att han skulle komma tillbaks nästa vecka och göra något som hette ultraljud på njurarna. Undrar just vad det kan vara ja..... Tills dess får han äta speciell mat som ska vara bra för honom. Jag har tjyvsmakat lite och den var god. Ja och det är väl ungefär där vi är just nu. Jag är ju lite orolig för honom.. tänk om jag blir själv igen?
Det vill jag inte! Jag är så nöjd med Morris som sällskap och hoppas att han blir frisk snart.
Eller tänk om husse kommer hem med en sån där stor och skällande fyrbening!? Hemska tanke!


- Maja








2 kommentarer:

  1. Oj så mycket du har fått vara med om. Jag känner igen mig själv faktiskt, för jag förlorade också flera vänner och jag blev jätteledsen. Men det har alltid löst sig till slut.
    Nu håller vi tassarna för att Morris ska bli bra.

    SvaraRadera